Och där någonstans låg jag. Jag stod och tittade ner på mig och undrade vad det egentligen var som gjorde att allt gick så snett.
Hela självbilden som gick förlorad sen barnsben. Då något blev taget. Något som var mitt. Något fint, vackert och viktigt. Krossat som glas mot asfalten.
2009 skulle bli mitt år. Jag skulle börja älska mig själv, uppskatta mig själv och inse att jag inte är så smutsig som jag tror. Det värsta har jag tvättat bort.
Ett framsteg blir ett bakslag.
Jag känner en enorm tacksamhet över att 2009 inte är slut. Kanske kan jag reparera, kanske inte. Men jag kan inte, vill inte ge upp.
13 juli 2009
Där någonstans
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommenterar mera:
ne, du får såklart inte ge upp!
nu ska jag berätta nåt roligt:
adressen till din blogg, det är bara saker man ser. jag har hela tiden, tills NU, läst: det är bara sarkasmer. haha :/
Jag vet att du kan och vill.Du är bäst ...gör det du vill så blir livet till det du vill.kram älskar dig.
Nostalgia, såklart inte! :)
Haha det är bara sarkasmer. Haha, det var ju fan bra! :D
Mam, ja, och detsamma till dig hörru! Kram älskar dig också.
ja, för sarkasm o ironi är ju det roligaste som finns :)
Skicka en kommentar