Det är konstigt

Det är konstigt hur vissa människor kryper in under skinnet på en. Stannar där och vägrar släppa taget. Det är bra att dom finns där även om en särskild känsla alltid dyker upp. Förr eller senare. Och när den där känslan dyker upp vet man inte riktigt vad man ska göra med den. Ska man utveckla eller gömma?

Och det är konstigt hur vissa människor bara finns i ens liv en stund. Håller om och tröstar. Man känner en slags kärlek till människan. Vänskap kallas den kärleken. Och man själv håller om och tröstar. Man finns där. Och tror att man alltid ska få finnas där. Men en dag så är allt borta. Försvunnit.

Jag har nog jordens mest jobbigaste separationsångest. Jag vill alltid hålla kvar alla människor i mitt liv. Bra som dåliga. På något konstigt sätt. Att förlora någon som deltagit i ens liv är som att tappa en bit av sig själv. Har det någonsin funnits? Men ja, det är klart att det har.

Men dom som gjort avtryck i mitt liv finns fortfarande kvar. I bilder, brev och sms. Och inte allra minst i mitt hjärta.


Jag saknar dig.